När hospicerörelsen kom till Malmö ver 17-01-20
Döden var inget man pratade om. Döden var för vården ett misslyckande att skyla över och gå vidare från, så omärkligt som möjligt. Så såg situationen ut på sjukhusen förr. Och någon god smärtlindring för döende i cancer fanns det, till exempel, inte heller.
- Ett hospice kan lindra smärtan och hjälpa patienten att avsluta det som håller kvar. Det finns alltid något att göra även för den döende patienten, säger Marie-Louise Grennert. Möt Marie-Louise Grennert som tog idéerna till Malmö och som på dåvarande geriatriska kliniken på Värnhems sjukhus i Malmö införde den moderna palliativa vården. -Förr kunde det heta om den döende patienten att ”Nu finns det inte mer att göra”, men det finns alltid något att göra!, säger Marie-Louise Grennert med eftertryck. Marie-Louise Grennert var överläkare vid hospiceavdelningen samt klinikchef på dåvarande geriatriska kliniken vid Värnhems sjukhus, VÄS, i Malmö mellan 1987 och 1993 respektive fram till 1997. Men hon började som ung läkarvikarie 1968 och såg hur vården bedrevs då. - Det fanns personal och den var hos patienterna, men det fanns inte smärtlindring eller medicin som på dagens vis. Patienter som skulle dö lämnades ofta ensamma och doldes. Patienten skulle skyddas - Man ägnade sig åt sjukdomen istället för åt patienten som inte fick tillräcklig bekräftelse. Men patienten skulle skyddas genom att man inte talade om döden, säger Marie-Louise Grennert. Det var i protest mot den här, allmänt förhärskande inställningen, som hospicerörelsen växte fram i Europa med start i England. Marie-Louise Grennert, som efter vikariattiden på VÄS bland annat specialistutbildade sig till geriatriker, började att studera hospicefenomenet närmare och hon kom därigenom att besöka St Christopher`s Hospice i London. Hela smärtan behandlades När Marie-Louise Grennert 1977 åter började tjänstgöra på VÄS ville hon omsätta de nya vårdtankarna här och med tiden, 1987, inrättades på VÄS en sjukhemsavdelning för hospiceverksamhet med 16 vårdplatser. - Det var och är viktigt att genomföra förändringar i en verksamhet tillsammans med hela personalen. För ska det fungera så handlar det om ett teamarbete med alla inblandade. Medicinsk vård och omvårdnad, inte antingen – eller. -Hospice är inte heller bara en byggnad utan den är en filosofi! Jag hade därför mycket föreläsningar på avdelningen och teamsamtal samt, vad som var väldigt viktigt, avslutande samtal i personalgruppen om den avlidne patienten. Vi tog här upp svårigheter och framgångar i fråga om symtomlindring och kontakt med de anhöriga. Det blev ett slags avskedshögtid, något som motverkade tendensen till ett snabbt ”varsågod nästa”. Personalen lärda sig att tala med patienten -Personalen gjorde en stor insats med att ta hand om alla studiebesök av intresserade. Vi var inte först i Sverige, men bland de första. Läkarna på de sjukhus runt om i Norden som också tidigt hade uppfångat vad som hände i England höll kontakten med varandra för att följa utvecklingen och stötta varandra. Vad VÄS genom detta nätverk blev först med i landet var att efter norsk förebild börja använda ett långtidsverkande morfin. 1988 hade sjukhuset i Bergen i Norge infört att ge morfin i tablettform vilket gav lindring mot smärta i 12 timmar. Att patienten inte behövde injiceras var en stor förbättring mot de ständiga sprutor patienterna dittills tvingats acceptera för att uppnå en kort stund av smärtlindring. Hur ser ni på framtiden? - Det är ett tag sedan, ser jag när jag nu läser ur mina anteckningar, för då sa vi ni till patienten, kommenterar Marie-Louise Grennert som tillägger: - Det var inte ovanligt att patienten som svar på första frågan till exempel nämnde sina bekymmer över vem som skulle ta hand om katten… Men ett annat vanligt svar var också att ”Varför har ingen frågat mig detta tidigare?”. Hospicerörelsen vände upp och ner på mycket inom vården. Tillmötesgående och delaktighet jämte smärtlindring bröt ny mark. Den särskilda palliativa vård som är fokuserad på att lindra och höja livskvaliteten hos den döende patienten hade kommit för att stanna. -Jag är inte för eutanasi, dödshjälp, för döden ska varken påskyndas eller försenas. Vårdinsatserna ska här bedömas efter den ökande livskvalitet som dessa kan ge patienten. Och man ska verkligen behandla det som går att behandla! För patienten har ibland flera sjukdomar och olika sorters besvär. Att leva dag för dag - Jag tror att det alltid finns behov av särskilda platser för vissa patienter där de som inte kan vårdas i hemmet platsar. Där man kan släppa taget om hopp om behandling och bot för att istället lägga sin energi och sitt hopp på att leva dag för dag, och det på sitt eget sätt och med bästa möjliga symtomkontroll. För det finns inte bara ett sätt att dö på utan man dör som man har levat, avslutar Marie-Louise Grennert.
Länkar till att läsa mer: Nationellt vårdprogram i palliativ vård Om palliativ vård i Kunskapsbanken för geriatrik
Text och foto: Anna-Mi Wendel Läs alla artiklarna om geriatrisk medicinhistoria i Malmö: Gruppboenden för personer med demenssjukdomar. |
